jag klarar mig aldrig ensam

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Vart jag ska börja förklara det som har tagit över mina tankar i ganska många dagar.
Jag skulle kunna leva med en tandställning. Bara en tandställning. Men det är jag är påväg mot är inte bara en tandställning. Det är en tandställning som med tiden gör så att mitt underbett kommer fram mer och mer och tillslut kommer synas ordentligt. När jag sedan har haft den förbaskade tandställningen i ett och ett halvt år så kommer opreationen. Den stora operationen som innebär att jag kommer ligga på sjukhus i minst en vecka. Inte tugga på sex veckor. Hålla mig borta från fysisk aktivitet i tre månader. Ha svullnad upp till ett halvår. Missa massa i skolan. Det värsta är ju att inte tugga på sex veckor, bara äta flytande dom första dagarna och sedan gå över till ”mosad” mat. Inge tuggummi i sex veckor.. som förövrigt är min drog lite. Tuggar nästan jämt tuggummi. Men det är väl inte det störta problemet. Det största är att det känns som mitt år som 18 mest komma försvinna lite. 18, som man längtar så mycket till. Jag kan ju inte veta nu hur jag kommer se ut och hur illa det kommer vara men som jag känner nu så känns det som jag kommer se ut som en ful gris? Ehe, typ iaf.

Ni anar nog inte hur stort och viktigt beslut det här är för mig. Varför ska jag utsätta mig för det här? Folk säger att mitt underbett knappt syns. Men jag ser det, oftast på kort, oftast i profil. Och jag tänker på mina tänder varje gång jag skrattar. Och hur många bilder på mig har du sett när jag ler och visar tänderna samtidigt? Hur ska jag egentligen kunna leva med det här tills jag dör? Om jag inte tar chansen nu liksom. Och om jag ångrar mig sedan, så kommer det här kosta hur mycket som helst.

Någonstans inom mig säger att jag måste göra det här. Men jag önskade att jag fick chansen tidigare. Men käken var ju tvungen att växa klart först, vilket den nu gjort så det kommer ju inte bli värre med tiden iallafall. Men om jag nu bestämmer mig för att gå igenom det här och dvs börjar med det nu till vintern och ett och ett halvt år, det kommer alltså bli på sommaren jag måste göra min operation. Det är ju på sommaren man vill göra saker, bara ha kul. Inte ligga och bara tycka synd om sig själv. För dom första veckorna, ja, jag kommer nog inte kunna göra så speciellt mycket. Det här är en stor operation.

Men nu när jag har vänt på varje sten, gråtit en massa tårar och tänkt ut och in så har jag nog bestämt mig att jag ska göra det. Men jag klarar det aldrig ensam.

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s