Skjuter upp problemen för ett tag

Jag har varit hemma sen klockan 1 men har ändå inte valt att skriva något fören nu, (23.20, jag vet att jag måste fixa tid på min blogg, jag måste fixa så mycket med den här bloggen men jag gör det ändå inte.) och jag har även kunnat bloggat fast jag varit hemma men samma där valde jag att inte göra det. Känns liksom meningslöst.

Det är mycket som känns meningslöst. Hela jag känns… jag vet inte. Just nu hatar jag frågor som ”Vad har du tänkt göra i höst?” ”Har du sökt något jobb?” osv. Ni fattar. Jag ska erkänna nu, för er som läser, att jag inte kom in på högskolan i Linköping. 196:e reserv står jag på. Det där tyngde ner mig jävligt mycket. Jag vet att jag redan bestämt mig för att inte plugga till hösten, utan vänta ett år. Men vad är det som ska få mig att tro att jag kommer in nästa år istället? Ingenting.

I flera flera år har jag längtat härifrån. Längtat tills jag tagit studenten och bara liksom dra. Meningar som ”jag dör om jag stannar kvar här”, ”jag längtar alltid härifrån men aldrig hem” och ”jag måste bort från den här stan innan den sväljer mig hel” har liksom på något sätt känts som jag.

Jag har ingen motivation att söka ett jobb här hemma heller. Visst vore det bra att skaffa mig ett jobb, bo hemma och spara ihop alla mina pengar till jag ska plugga. Men jag vet inte om jag kommer klara av det. Eller klart jag kommer klara det men det skulle kännas lite som ett svek till mig själv.

Jag går runt och tänker att snart, snart så löser allt sig. Jag går bara runt här och skjuter upp allting och tiden går ikapp mig. Jag känner mig förvirrad och bara drömmer mig bort till Grekland, London, Thailand, USA, Tågluffing och alla andra länder och städer där jag vet att jag skulle trivas och få ett jobb mycket enklare än här.

Det är mina problem som jag går runt och tänker på men jag skänker även massa tankar till alla i Norge och för allt som hänt.

Och nu hann även klockan bli kvart i tolv också.

Tjata tjata tjata

Har fortfarande inte förstått att jag har tagit studenten. Fast vilken student har det egentligen? Jag kan inte tänka mig att jag inte ska tillbaka till skolan igen, att jag inte ska sätta mig på alltid samma plats i klassrummet igen och att jag då ska sitta på den där platsen och blogga istället för att göra det jag borde göra. Jag vill ju tillbaka till skolan igen i augusti. Jag vill inte söka desperat efter ett jobb. Jag vill inte vara arbetslös och jag vill inte heller plugga på någon högskola.

Gymnasiet har varit de bästa 3 åren i mitt liv och jag kan inte tänka mig att mitt liv skulle bli bättre nu efteråt. Det känns som mitt liv kommer bli sämre. Känns nästan som att livet är slut.

Och hur tänkte ni nu? ”Jaja, Linda, vi veeeeeeet.” Eller?

Snodde bilden av söt-matilda. Fett fin är den.

Tiden.

Klockan börjar närma sig ett och jag ska snart sova. Snart alltså. Imorgon (idag) är det näst sista maj. Från och med idag är det 3 dagar kvar av APU’n och sen har dessa jävla 5 veckor gått. Känns som det gått jättefort men ändå inte. Känns som det var längesen jag var i skolan men första dagen på APU’n känns som igår. Är väl påsklovet där i mellan men men. Aldrig någonsin i hela mitt liv (hittills och kommer aldrig hända igen) har jag längtat så mycket till skolan.

Har så jävla blandade känslor inför studenten så det är sjukt. När jag tänker på hur roligt det verkar vara så går ett lyckorus genom hela min kropp och jag längtar. Känslan av att inte heller behöva tänka på att man måste plugga känns så otroligt skönt. Men känslan av att jag inte vill lämna gymnasiet är ändå så himla stark. Allt blir så rörigt. Kaos i både knoppen och kroppen liksom.

Sitter på en random cykel(?) utanför skolan där jag snart springer ut i min vita klänning och studentmössa.

snurra min jord igen

Risk för ännu ett sånt här onödigt, rörigt och fult inlägg nu. Men det i är mitt i natten och jag kan inte sova. Jag borde vara trött för jag har inte sovit så jättemånga timmar inatt. Dock har jag legat i sängen hela dagen idag, det kanske har något att göra med det att göra.
Låg förresten hela dagen i sängen igår också. Men då var det skillnad, för då var jag inte ensam. Och jag pratade om att jag har svårt att gråta till filmer. Men att jag har lätt att gråta till andra saker. Jag kom på efteråt att jag kan ha lätt att gråta till filmer, det beror liksom på vilket humör jag är på. När jag är sådär glad så gråter jag inte. Men oftast så gråter jag för minsta lilla sak.

Ärligt, efter idag har jag tröttnat på min säng. Jag praktiskt taget bor i min säng. Jag lägger mig här när jag kommer hem och jag gör allt här, sover, tittar på tv, använder datorn, äter, pluggar.. ja, allting typ.
Jag vill ut på äventyr igen. Men allt känns så grått, hela jag känns grå. Lika grå som himlen har varit dom senaste dagarna och det gör liksom allt mycket värre. Jag behöver solsken och färg på min vardag.

Jag vet inte varför allt känns så hopplöst. Igår var allt bra. Idag är det jobbigt och ensamt. Så jävla ensamt.

nytt inlägg

Ibland tänker jag att jag skulle vilja försöka få mer läsare till min blogg. Liksom, kämpa lite för att få den större. Men nej, jag är en usel bloggare.
Och även om den tanken slår mig rätt ofta, så är tanken att jag inte bryr mig om det ännu större.

so lucky, so strong, so proud?

yNu har jag legat här ett tag och tänkt. Och jag tänkte att jag inte skulle skriva om det, men jag kan inte låta bli. Och om ni inte förstår vad jag säger, så är det lungt. För det är inget farligt, det är bara det att det känns som allting är så annorlunda nu än vad det var för typ 1 år sen och bakåt. Då var det liksom helt vanligt för mig att sitta ensam en lördagskväll. Och jag är så otroligt glad över att det har förändras, och jag är gladare nu för tiden än vad jag aldrig varit förut. Och det har jag ju varit ett tag nu också. Men jag tänker ibland på framtiden och att dagarna går så sjukt fort. Det är ju bra på ett sätt, eftersom jag längtar efter studenten och att få komma härifrån. Men i nu läget, så vill jag inte. Men samtidigt, det är ju det jag vill. Jag vet ju vad jag vill. Göteborg. Göteborg är vad jag vill. Och jag minns sist jag var där, i somras. (för längesen, jag vill dit nu igen) Men jag kommer ihåg att då, när vi skulle åka hem. Så hatade jag det. Jag hatar känslan att sitta där och se hur man lämnar Göteborg, helt seriöst – jag mår så fantastiskt bra när jag är där. Och jag längtar aldrig hem. Men om jag skulle dit nu, så skulle jag nog sakna mera än bara min säng. Jag vet ju inte riktigt hur det skulle kännas men… Åh, vad jag svamlar bara nu känner jag. Men jag önskade att jag bara kunde stanna tiden.

Nu ska jag inte till skolan på fyra veckor och jag vet att jag kommer sakna det. Även om jag samtidigt tycker det är sjukt skönt så kommer jag sakna den. Jag saknar inte att gå upp tidigt på morgonen, eller resan dit. Utan det är mest när jag är där, och även om jag inte tänker på det då så gör jag det när jag inte är där. Förstår ens någon vad jag talar om?

Men jag måste sova. Men efter att ha fått ett sms idag så började jag tänka på det här. Och jag försöker att inte tänka på hur det blir efter skolan. Jag försöker leva i nuet. Med alla mina vänner. Men då tänker jag istället på hur mycket jag egentligen hinner med. Det känns som jag vill göra så mycket, men tiden finns inte. Och helgerna är alldeles för korta. Det finns människor som jag önskade att jag träffade mer. Och det är då jag hatar så mycket att dom är så långt bort. Att jag inte kan gå över en kväll och bara umgås. Utan, när jag ska träffa dom så blir jag borta hela kvällen och natten. Och då säger dom här hemma att jag aldrig är hemma och det känns som jag spenderar mindre och mindre tid med min syster. Och jag träffar nästan aldrig min bror längre. Så även om jag är lycklig så är det ändå svårt.

Alexandra, bästa vän, jag önskade verkligen att vi kunde träffas oftare. Och jag vet inte vad jag ska göra för att på något sätt ändra på det. Och hur jag ska hinna träffa alla jag vill träffa, så ofta. 

Jag vet inte vad jag vill komma med det här egentligen. Jag ska försöka att inte tänka på det så ofta. Jag ska fortsätta vara lika glad, och jag ska försöka spendera lika mycket tid med er allihopa som betyder något. ♥


Bild sen jag gick i nian. Livet förändras vart jag än går.

Jag måste bara påpeka att helgen har varit fin. Too good to be true ♥

jag är ful

Jag längtar efter att klockan ska bli så pass mycket att man får gå och lägga sig och sova.

Jag har haft min engelska bokanalys framme i flera timmar nu men ändå bara skrivit ungefär 100 ord.

Idag har jag tänkt flera gånger på hur mycket jag hatar matte.

Nu sitter jag i min säng och funderar om jag kanske skulle ta mig en varm dusch, det vore skönt och lite roligare än det här.

Men när jag väl tänker efter… Varför fixar jag aldrig klart min bloggdesign?

nattblogg

Jag bloggar för att jag tycker det är kul. Jag borde veta vad som kan hända. Men jag gillar ju ändå att blogga. Och jag vill liksom skriva vad jag vill. Så antingen så ska jag blogga, och inte kunna skriva vad jag vill jämt. Det går inte. Jag får inte skriva ut några ”hemligheter”.
Jag vet inte vad jag ska göra, kanske försvinner bloggen. Men det vill jag inte, för vad skulle jag annars göra? Eller så måste jag tänka på vad jag skriver. Vi får se, jag vet inte om jag orkar. Man kan ju undra varför jag bloggar egentligen? För att alla ska väl egentligen få gå in och läsa den. Men ja, vi får se.

På tal om annat så är det någon mygga eller något som flyger omkring i mitt rum, inte OK. Och jag har jävligt ont i halsen också.

nattfunderingar

Klockan börjar närma sig halv ett och jag ligger fortfarande vaken i min säng och är kissnödig. Vad jag har gjort sen klockan elva är däremot jag inte kommer tala om.
Min dator har idag krånglat en massa. Min älskling som såklart har ett namn, garygay, har nog mens. Fast det är ju en kille… Jag förstår inte hur min dator ska hålla sig i nästan två år till? Med allt den får gå igenom i sitt liv. Krock hit och dit, fläng och stäng, stå på konstiga ställen, nästan aldrig får den vila heller. Ständigt igång och underhålla mig. Det kan inte vara lätt. Kommer gå sönder snart, buhä 😦

Looooooooove huuuuuuuuuuuurts. Jag är inte ens trött! 😮 och jag som ska upp tidigt imorgon. Men känner inte för att sova ju. Men ska göra det ändå, bara jag har kissat åsådära. Min säng är ju rätt skön trots allt.

Men efter att klockan har slagit tolv har det blivit en ny dag. 14 september. Idag har Ida namnsdag. Grattis syster. Vad hände den 14 september för exakt fyra år sen? Det ska jag tala om för er som inte vet. Jo, jag vaknade upp i ett hotellrum jag. Klockan var tidigt. Jag var i Stockholm. Jag hade en konstig känsla i magen. Men det kändes så otroligt bra. Ett tag senare satt jag på ett flygplan, jodu, det trodde du inte va? Men det gjorde jag, och jag åkte till rhoooodos. Älskade underbara fantastiska finaste Rhodos. Älskare. 4 år sedan jag var där och det är förjävligt. Min favoritplats över alla ställen jag någonsin varit på. Gamla stan, stranden, alla 5 poolerna, glassarna, pizzan på la tasca. osv…. För en vecka sen kom min mormor och morfar hem, just precis därifrån. Jag skulle göra nästan vad som helst för att få åka dit. Just nu. Igen. För femte gången skulle det bli då. Men jag var där för fyra år sen i två veckor. Blev kallad chokladboll när jag kom hem.

jag klarar mig aldrig ensam

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Vart jag ska börja förklara det som har tagit över mina tankar i ganska många dagar.
Jag skulle kunna leva med en tandställning. Bara en tandställning. Men det är jag är påväg mot är inte bara en tandställning. Det är en tandställning som med tiden gör så att mitt underbett kommer fram mer och mer och tillslut kommer synas ordentligt. När jag sedan har haft den förbaskade tandställningen i ett och ett halvt år så kommer opreationen. Den stora operationen som innebär att jag kommer ligga på sjukhus i minst en vecka. Inte tugga på sex veckor. Hålla mig borta från fysisk aktivitet i tre månader. Ha svullnad upp till ett halvår. Missa massa i skolan. Det värsta är ju att inte tugga på sex veckor, bara äta flytande dom första dagarna och sedan gå över till ”mosad” mat. Inge tuggummi i sex veckor.. som förövrigt är min drog lite. Tuggar nästan jämt tuggummi. Men det är väl inte det störta problemet. Det största är att det känns som mitt år som 18 mest komma försvinna lite. 18, som man längtar så mycket till. Jag kan ju inte veta nu hur jag kommer se ut och hur illa det kommer vara men som jag känner nu så känns det som jag kommer se ut som en ful gris? Ehe, typ iaf.

Ni anar nog inte hur stort och viktigt beslut det här är för mig. Varför ska jag utsätta mig för det här? Folk säger att mitt underbett knappt syns. Men jag ser det, oftast på kort, oftast i profil. Och jag tänker på mina tänder varje gång jag skrattar. Och hur många bilder på mig har du sett när jag ler och visar tänderna samtidigt? Hur ska jag egentligen kunna leva med det här tills jag dör? Om jag inte tar chansen nu liksom. Och om jag ångrar mig sedan, så kommer det här kosta hur mycket som helst.

Någonstans inom mig säger att jag måste göra det här. Men jag önskade att jag fick chansen tidigare. Men käken var ju tvungen att växa klart först, vilket den nu gjort så det kommer ju inte bli värre med tiden iallafall. Men om jag nu bestämmer mig för att gå igenom det här och dvs börjar med det nu till vintern och ett och ett halvt år, det kommer alltså bli på sommaren jag måste göra min operation. Det är ju på sommaren man vill göra saker, bara ha kul. Inte ligga och bara tycka synd om sig själv. För dom första veckorna, ja, jag kommer nog inte kunna göra så speciellt mycket. Det här är en stor operation.

Men nu när jag har vänt på varje sten, gråtit en massa tårar och tänkt ut och in så har jag nog bestämt mig att jag ska göra det. Men jag klarar det aldrig ensam.

varför ska alla få ha det bra, när inte jag får ha det?

Skulle duscha nyss tänkte jag. Men när jag stod i duschen och vred på max och ändå frös så gav jag upp, eftersom jag hatar att duscha i kallt vatten! Det var iofs inte så jättekallt, men när jag står där och blir så arg så kommer ändå tankarna tillbaka. Varför måste jag bo här? Varför i en villa där vi måste elda för att få varmt vatten. Varför kan vi inte bo som alla andra som har varmt vatten ändå? I era ögon är detta en siksak, för mig är det så mycket strörre.

Men varje gång jag vaknar på morgonen tänker jag också samma sak, ”att det är över två timmar kvar tills jag börjar, ändå lär jag gå upp nu”. Och när jag sitter på bussen hem och tänker att ”det var en timme sen jag slutade, ännu är jag inte hemma.”

Grejen är ju, att jag kunde ha haft en andledning att vilja bo här men det har jag inte. Och mina föräldrar säger att jag får skylla mig själv. Det är mitt egna fel. Men eftersom det blev såhär, så var det nog inte meningen att jag skulle bo här. Det är inte meningen att jag ska vara här. Inte när dom två bästa vänner jag har haft här och flyttat härifrån, och jag har stannat kvar med folk med ett föralltid som inte finns.

Det är nog också så, att ingen förstår hur jag känner. För det är såna här dagar (allt för ofta nu förtiden) då jag känner mig förjävligt ensam.

Jag kan däremot inte se något fint här, även om det är många som gör det. Även om jag på något sett kan förstå föräldrarna till barnfamiljerna och dom som precis blivit pansionärer. Det är perfekt. För dom. Inte för mig.


inga lyckliga slut, så glöm alla sagor och låt flugorna slåss om det lilla som lämnats kvar, låt det va.

Obsessed

Jag vet inte varför jag skriver det här inlägget nu men jag skiter i det just nu. För det känns ändå som att jag måste göra det på något sätt. Men jag tycker inte om det här. Men jag tänker inte ligga här och försöka skriva massa när jag ändå inte lyckas förmedla den rätta känslan.



Precis så känns det.

Samma gamla visa men vet inte vad det är för låt

Brukar inte ni också ibland känna att det finns en klump i magen som inte går bort? Att man inte är ledsen men inte heller glad, att himlen är blå men ändå så är det ett regnmoln över sigsjälv? När man bara vill förklara hur allt känns men vet inte hur. Man vill prata med någon men samtidigt bara vara ensam.
Man är för feg och orden fastnar halvvägs och man vet inte hur man ska bära sig åt. Hur man ska göra för att någon ska förstå utan att behöva förklara sig.

När hela världen bara känns fel fast allt ser ut att vara rätt.
Förlåt för att jag aldrig sagt förlåt

Varför drömmer man?

Jag blir nästan rädd över hur mycket jag drömmer egentligen. Jag vet inte om jag har träffat någon som drömmer lika mycket som jag. Eller så gör folk det men det är nästan bara jag som minns så mycket när jag vaknar. Fast jag minns ju inte ens så mycket. Jag vet bara att jag har drömt. Jättemycket. Men varför glömmer man bort drömmen när man vaknar? Och varför drömmer man om platser man vet man drömt om förut, men inte kan komma på att man varit där i verkligheten? Jag drömmer väldigt ofta att jag åker buss. Är det bara för att jag åker rätt mycket buss i verkligheten? Jag önskade att jag kunde minnas mina drömmer exakt som det var, för jag vill dela med mig till er. Det jag drömde nu sist innan jag vaknade minns jag väl ganska tydligt iofs. Men jag önskade jag kunde berätta om drömmen när jag blev typ våldtagen inatt. Men jag minns inte allt. Det var iaf ingen typisk våldtäkt men ändå ett slags övergrepp. Det minns jag. Minns också hur killen såg ut. Det var fest. Det var massa som såg det, inte mina vänner, men andra personer som kunde ha hjälpt mig men inte gjorde någonting. Det värsta var att sedan så trodde ingen på mig. Och jag bara grät och grät. Men killen bara nekade allt, och det var typ min brors kompis tror jag. Så min bror trodde inte på mig, trodde jag överdrev. Dagen efter erkände han. Jag var fortfarande ledsen och ville inte ens vara i närheten av människorna som kunde hjälpt mig, hatade dom. Men jag fick fortfarande konstiga blickar på mig. Aja, jag önskade att jag mindes den mer detaljerat.
Jag gick från Duvnäs och hem i spöregn bara för att få träffa Fredrik en liten stund. Det var jättemörkt och gick i Sifferbo, fast det såg ju inte riktigt ut som Sifferbo. Men jag vet att jag varit där förut, i en annan dröm. Gick vidare och kom fram till en rak väg, inte så lång men väldigt smal. Det var träd på sidorna men inga lampor. Den vägen har jag drömt om förut också. Nu var den kolsvart och en lastbil skulle åka på den. Då fick jag lov att gå i diket. I diket träffade jag en man som ville att jag skulle vara med i ett lotteri. Jag hade ju bråttom så jag sa nej, men han envisades och frågade vad jag hette. Jag svarade att jag hette Linda. Han visste att jag hette Nellfors och visste typ allt om mig. Utan att jag ens visste vem han var. Precis när jag är påväg att gå igen så vaknade jag. Vet inte om jag kom hem eller inte. Vet att dom där hemma inte var glada iaf, för jag gick precis när vi skulle äta middag. Med gäster också.

Jag drömde också om att jag åkte till sommarstugan, samma dag som grisarna kom upp. De var så små, pytte. Och jag hade en i famnen och gosade med dom. Så jävla söta. Alltså, jag gillar nog grisar mer och mer för varje dag. Jag vet att ni tycker jag är konstig. Och att grisar är fula när dom är fullvuxna. Men det tycker inte jag. Jag tror seriöst jag ska sluta äta griskött. Grisar är det sötaste som finns och jag vill ha en minigris. Nu.


SÖTNOS!

Okej, ni har väl tröttnat på att läsa om mina drömmar. Men jag tycker lite om att berätta om dom. Vet inte varför.
Fan vad långt det blev, förstår om ni inte orkar läsa.